Jag borde sagt det först

När Fia kommer hem från affären sitter hennes man Kristian på en köksstol och säger att han vill skiljas. Det är dagen innan hennes födelsedag och som vanligt har han inte lyft ett finger för att hjälpa henne med allt som behöver göras hemma. Hon är den som tar hand om barnen, handlar mat, fixar i trädgården och renoverar huset. Han brukar sitta i sin studio i källaren och klinka på sina gitarrer och sörja sin avsomnade popkarriär. Ändå är det han som vill skiljas.

Men Fia vill inte ge upp ännu. Främst för att huset nästan är färdigrenoverat och äppelträdet har så mycket frukt. Men också för att hon en gång älskade Kristian mer än något annat, och för att deras två guldlockiga pojkar förtjänar föräldrar som lever ihop. Så om hon låtsas att han inte sagt något, så kanske det blir som det brukar med Kristian: Ingenting.

Den här gången verkar han emellertid ha bestämt sig. Fia ordnar med parterapi och hoppas att det ska bli en möjlighet för dem att minnas varför de en gång blev kära i varandra. Hon önskar innerligt att Kristian ska säga något fint – men istället säger han något fult ...

Knockad av en sanning hon helst hade sluppit, tvingas Fia inse att hon inte heller har varit lycklig. Hon skulle ju bli konstnär, men har istället försörjt familjen genom att arbeta på reklambyrå och samla på Lisa Larson-figurer som kompensation. Kanske är det dags att ta den diffusa drömmen om att vara som Tove Jansson – arbeta och älska och bo på en ö med salta vågor – på allvar nu?

Men först är det något annat hon måste göra. Den duktiga frun tänker bli lite galen …